Snälla släpp inte min hand, då faller jag...
kompisar, barndom, kärlek, familj
To begin with.. http://se.youtube.com/watch?v=CL2LYLbaQ3Q
Du öppnar din famn och välkomnar mig med så mycke kärlek så jag sänker min mur, hur lyckades du? jag som var så säker på att den mur jag byggt upp var omöjlig att bryta ner, jag öppnar mig för dig och tänker: den här gången kanske de är okej? de är okej för mig att släppa allt och lita på mina känslor och bara låta allt hända... tillåta mitt hjärta att känna, känna lycka och tillit, lyssna på varje ord du säger och tro på alla ord som kommer från din mun... när jag har sänkt min mur då litar jag på dig till 100 % och jag tillåter mig själv känna och visa känslor, men när du öppnat din famn och jag sänkt min mur då måste du finnas där för jag kommer finnas där för dig. att lämna mig och att sen vilja ha mig och att lämna mig igen och vilja ha mig igen (over and over again) är inte okej... jag är ingen trasdocka som kan slängas ut mitt i natten men sen komma på dagen efter att: oj de var kanske dumt gjort jag tror jag tar och ringer henne så är allt som vanligt igen, men jag gör om de här om en vecka eller två igen för de gick ju ganska smidigt... Men de är väl jag som har största delen i såna här situationer, eftersom jag är så tillgänglig, accepterar och förlåter allt som händer omkring mig, för de är ju alltid mig de är fel på(?) då vet du att hur du än sliter och slänger i mig så finns jag där för dig. menmenmenmen, va en människa (för fan) och förstå att även fast du vet att jag finns kvar varje gång så gör man inte sådär mot en människa, även fast jag förlåter så nånstans där inne finns allt kvar och lämnar spår, mer och mer, större och större. även fast jag inte gråter, skriker och skäller ut nån som gör så mot mig så har den personen sårat mig. Bara för att jag inte skriker och bråkar varje gång nåt är fel så betyder inte de att de är okej att behandla en människa som en trasdocka. Jag är inte sån som person, för jag är rädd, jag är livrädd att om jag säger till dig att du har gjort nåt fel, nåt som får mig ledsen.. så lämnar du mig, jag är livrädd att om vi skulle börja bråka så lämnar du mig, jag är livrädd att om inte jag gör som jag tror att du vill att jag ska göra så lämnar du mig, jag är livrädd att om jag säger vad jag tycker så lämnar du mig, men säger jag till dig att jag tycker att du har gjort nåt fel och du lämnar du mig, ja då är de nog ingen större förlust, bråkar vi och du lämnar mig, ja då är de nog ingen större förlust, gör jag inte som du vill och du lämnar du mig, ja då är de nog ingen större förlust, säger jag vad jag tycker och du lämnar mig, ja då är de nog ingen större förlust...
Öppna din famn, välkomna mig och låt mig stanna...
(du, dig o.s.v är ingen speciell person bara exempel på situationer)
Vänner som finns där även fast de har gått en halvår, vänner som skaffar nya vänner, vänner som kämpar för dig och förstår, vänner som inte är (riktiga)vänner, vänner som alltid har varit vänner men med en falsk baksida, vänner som ser vad som händer men inte gör något.
Jag förstår inte, hur man bara kan släppa nåt så viktigt och inte ens verka bry sig? Att veta att en männsika är ensam och bara låta de vara, att bara vackert trippa vidare med sina nya vänner och tycka att livet är underbart. Ser ni mig? Jag står faktiskt här bredvid? Det är lättare för två personer att öppna sin famn åt en ensam person än att en ensam person ska hoppa på två personer och försöka slita upp deras armar och hoppa upp i famnen som nån jävla ekorre.
Men du finns och utan dig hade jag aldrig klarat av att stå på mina egna ben, du får mig att känna mig stark, du får mig att förstå saker som är fel, du får mig att känna mig rolig, du får mig att känna mig bra på alla sätt och vis, du får mig att klara av att ta steg framåt istället för bakåt, du har hjälpt mig så mångamångamånga gånger, du har ställt upp mer än nån annan nånsin har gjort för mig och ibland så undrar jag.. har jag verkligen tackat dig nog? Du är en stark människa, starkare än nån annan och de är en sån som du jag behöver vid min sida. Och för att du finns där så säger jag... tack.
Släpp inte min hand, då faller jag...
http://se.youtube.com/watch?v=NB3VwTYiNK0
Jag fick mycket när jag var liten. Jag hade mycke leksaker, vi åkte utomlands jätteofta, jag fick presenter nästan hela tiden, mamma gjorde den maten jag ville ha och tillåme olika maträtter om alla i familjen ville ha olika mat o.s.v. Men va de verkligen de jag ville(behövde) ha? Allt de där vägde inte upp allt annat som hände. Såg ni inte vad som hände med mig? Vad människor gjorde mot mig? Och vad jag gjorde för att försöka glömma allt? Det fick mig att lära mig att man ska inte prata om saker utan stänga in allt i sin egen kropp så försvinner problemen till slut(?) Men nu, efter så många år finns allt kvar, de finns där inne, och de är dom sakerna jag kommer ihåg inte dom gångerna när vi var ute med segelbåten eller när vi var i Barbados eller när vi hade en mysig söndagsfrukost, ne tyvärr de finns inte..! Och jag vet... jag vet att ni är/var experter på att blunda för saker, men snälla varför inte för en gångs skull förstå att jag gör misstag, förstå att jag väljer fel väg ibland och förstå att de är jag, jag och inte nån annan som väljer vilken väg jag tar, även fast de kan bli fel så är de jag som valt själv, jag och ingen annan...
to forgive but not forget
http://se.youtube.com/watch?v=7RkWs6P2IwE&feature=related
Men ensam är kanske stark? Jag försöker intala(hoppas) mig de iallafall.. Men nånstans brister de väl och då kommer den där dagen då jag sitter på den där bryggan och jag känner att vattnet talar till mig, de vill att jag ska hoppa i, hoppa i och sjunka ner mot botten och inte försöka ta mig upp....
men jag vet att den dagen kommer inte, för jag vet att JAG ÄR STARK!!!
Och som vanligt så är de inte tjejen som äger bloggen som har skrivit brevet!
http://se.youtube.com/watch?v=iwydEy59K74 The finish!!!!
