Närhet och tillit....
Ni som läser min blogg måste ha förstått att jag skriver rätt personliga saker här lite då och då, även fast de kanske är sånt man ska hålla för sig själv så väljer jag att skriva de här, för att de känns bra på något sätt... Men de är ju mitt val och vill jag lämna ut mig själv nästan helt så gör jag de....
Dom senaste dagarna har jag funderat mycket på de här med närhet, tillit osv. De känns som att för mig är de två grejer av många som har försvunnit från mitt liv på nåt sätt, jag känner det inte alls överhuvudtaget.... de finns liksom inte längre, de är absolut inget jag tror på....
Känner jag att någon kommer mig nära.. eller för nära så backar jag så många steg jag kan.... jag blir rädd på nåt vis och jag vill verkligen inte att de ska vara så.... men självklart är de nåt som är grunden i de här... men hur ska jag göra något åt de nu? Jag har inte direkt någon lust att de alltid ska vara på de här viset.... ska jag backa varje gång nån kommer nära så kan jag lika gärna vänja mig nu att leva själv resten av livet....
De jobbigaste är när man eller jag ,är de ju faktiskt, vill något så gärna men backar hela tiden ändå... även fast jag inte vill ta dom där stegen bakåt så gör jag de... är de för att jag är rädd för närheten eller är de då tilliten smyger fram?
Kan man verkligen lita på folk? Jag har sjukt dålig erfarenhet av sånt... de är nästan hemskt... att lita på någon för mig är ett helt livs projekt... De känns hemskt att säga men jag litar inte riktigt på nån och de är absolut inte deras fel de lägger jag helt på mig själv... men på ett sätt är de väl inte helt mitt fel heller... Jag har varit för godtrogen en lång tid i mitt liv och låtit mig luras så många gånger och de är väl de som har tagit mig dit jag är nu. Men som sagt är de inget jag kan göra nåt åt nu.... Det som har hänt, har hänt. Men från att ha trott och litat på alla i min närhet till att inte lita på någon alls är en stor omställning. Jaja, folk säger så mycket och om hälften av vad dom säger är sant så är jag nöjd... de är inte mycket men de är nåt iallafall....
Vart inte så speciellt roligt blogginlägg men ni får nöja er med de här, bättre än såhär blir de inte.
Dom senaste dagarna har jag funderat mycket på de här med närhet, tillit osv. De känns som att för mig är de två grejer av många som har försvunnit från mitt liv på nåt sätt, jag känner det inte alls överhuvudtaget.... de finns liksom inte längre, de är absolut inget jag tror på....
Känner jag att någon kommer mig nära.. eller för nära så backar jag så många steg jag kan.... jag blir rädd på nåt vis och jag vill verkligen inte att de ska vara så.... men självklart är de nåt som är grunden i de här... men hur ska jag göra något åt de nu? Jag har inte direkt någon lust att de alltid ska vara på de här viset.... ska jag backa varje gång nån kommer nära så kan jag lika gärna vänja mig nu att leva själv resten av livet....
De jobbigaste är när man eller jag ,är de ju faktiskt, vill något så gärna men backar hela tiden ändå... även fast jag inte vill ta dom där stegen bakåt så gör jag de... är de för att jag är rädd för närheten eller är de då tilliten smyger fram?
Kan man verkligen lita på folk? Jag har sjukt dålig erfarenhet av sånt... de är nästan hemskt... att lita på någon för mig är ett helt livs projekt... De känns hemskt att säga men jag litar inte riktigt på nån och de är absolut inte deras fel de lägger jag helt på mig själv... men på ett sätt är de väl inte helt mitt fel heller... Jag har varit för godtrogen en lång tid i mitt liv och låtit mig luras så många gånger och de är väl de som har tagit mig dit jag är nu. Men som sagt är de inget jag kan göra nåt åt nu.... Det som har hänt, har hänt. Men från att ha trott och litat på alla i min närhet till att inte lita på någon alls är en stor omställning. Jaja, folk säger så mycket och om hälften av vad dom säger är sant så är jag nöjd... de är inte mycket men de är nåt iallafall....
Vart inte så speciellt roligt blogginlägg men ni får nöja er med de här, bättre än såhär blir de inte.
Kommentarer
Trackback
